- Tack, Stora Blå, för att ni räddade oss!

Besättningsmedlemmarna på trimaranen UBS Racing Team, en SeaCart 30, blev räddad av Luffe 43-an Stora Blå drygt 7 timmar efter att de tvingats hoppa i vattnet efter brand ombord strax utanför Gotland under Eurocard Gotland Race. När branden väl dött ut kunde de klättra upp på en ponton, men det blev en lång, blöt och kall väntan. Här är skepparen Johan Gnosspelius egen berättelse.

- Runt 14-tiden låg vi på en kryss längs Gotlands ostkust, inte särskilt långt från Hoburgen. Vi gjorde ett slag, och det var när Matt Hodgson i sittbrunnen skotade hem storen som han upptäckte att det rök ur ruffen i mittskrovet. Han tittade ner och såg lågor runt maststöttan.
Han hoppade då ner i ruffen och använde brandsprutan mot elden. Detta fyllde ruffen med rök, men elden släcktes inte.

- Han gjorde då ett försök att få upp väskan med livflotten, men det gick inte. Vi var också andra som försökte, men vi lyckades inte. Färgen på innertaket började bubbla och taket bågnade. Masten måste fällas, vi kapade ett vant och bad rorsman falla av så att den skulle falla åt rätt håll.

- Strax därefter började lågor slå ut. Då var vi oroliga för explosioner. Ombord fanns nödsignaler och nödraketer, gasbehållare för matlagning och patroner i uppblåsbara flytvästar som vi inte hunnit få med oss. Vi hoppade i vattnet och tog skydd bakom ena pontonen och hörde sedan smällar. Det fanns också en fylld bensindunk på akterdäck. En person simmade runt och drog ner den i vattnet. Fortsatt hängde vi vid sidan av pontonen och väntade på att elden skulle brinna ut.

- När mittskrovet brunnit ner började det rinna in vatten i det som fanns kvar, och då slocknade de sista lågorna. Vi kravlade oss upp på pontonen och försökte få upp värmen så gott det gick. Stövlar tömdes, vatten kramades ur kläderna. De personer som skakade mest fick komma in i mitten och sedan försökte vi hålla varandra varma.

- Vi började bygga en anordning för att kunna signalera till förbipasserande. Vi använde ett kolförstag och ett orange roder. Sedan kollapsade mittsektion och vek sig inåt. Då band vi ihop de båda pontonerna. När vi upptäckte att de höll på att slås sönder av masten kapade vi ytterligare ett vant. Två personer hade Leatherman-verktyg på sig, det var alltså inget rostfritt att kapa utan det gick att skära loss infästningarna.

- Mycket av säkerhetsutrustningen fanns i mittsektionen och hade förstörts. Ombord  var vi fem personer; Tim Shuwalow, Cecilia Colling, Stellan Hermansson, Matt Hodgson och jag. Två hade uppblåsbara flytvästar, en hade seglarväst, en hade livbojen och en var utan flythjälp. Tre var klädda i torrdräkter och två i seglarställ. Alla hade rätt mycket underställ i fleace. Det var kallt i vattnet, men tack vare fleecen försvann en hel del vatten ur efterhand. Vi hade fått med oss en bärbar VHF, men det var tveksamt om batteriet fungerade. Det blev i alla fall inget svar när vi försökte sända May Day.

- När det brann som mest var det en ordentlig rökpelare och då låg närmsta båt inte mer än kanske 500 meter framför oss. Många kölbåtar seglade förbi men ingen såg oss. Handelsfartyg passerade på några hundra meters avstånd, vid ett tillfälle kom två parallellt.

- Som tur var började vinden mojna. Samtidigt insåg vi att vi måste vara beredda på att klara oss kanske en ganska lång tid. Vi fick tag i ett segel, och skar ut bitar för att linda in oss till skydd mot kylan. Ytterligare båtar syntes. Vi hade solen mot oss och höll upp segel. En person stod på skrovet för att signalera.

- Sedan använde vi en kolfiberstav mot skrovet som en trumpinne, och detta visade sig vara effektivt. Ljudet fortplantades genom vattnet och hördes på Stora Blå, som på så sätt uppmärksammade vår situation. Först trodde vi dock att de skulle försvinna, precis som alla de andra, för de hade passerat oss innan de vände tillbaka.

- Vår besättning togs ombord på Stora Blå, där det serverades varmdryck och där vi fick all tänkbar hjälp. De anropade Sjöräddningen, och efter ytterligare knappt en timme plockades vi upp av dem för att sedan sättas i land på Gotland.  

- Alla uppträdde förvånansvärt lugnt. Det kändes inte som att närmare 8 timmar hade gått efter att vi hade kastat oss i vattnet. Hela tiden höll vi igång, vi hade alltid saker för oss. Vi funderade över nödrigg, hur skulle den kunna ordnas. Men det skulle ändå inte gå att segla för vi hade för mycket under oss. Samtidigt ville vi inte skära loss allt, för då skulle vi driva snabbare.

- Vad man kan göra för att förebygga en olycka som denna? Ja dels måste vi se hur elden uppkom. Sedan måste kanske regler ändras så att väskan med livflotten ej förvaras i ruffen. Den bör vara mycket mera lättillgänglig. En mobiltelefon med vattentätt fordral är bra, och sedan krävs bättre koll på att en bärbar VHF fungerar som den ska.

- Alla bör också hålla mer uppsyn, ständigt se inte bara framåt utan även bakåt!

Johan Gnosspelius och hans besättning vill också tacka Sjöräddningen för deras insats och alla vänliga människor som tog hand om dem när de kom i hamn sent på kvällen. En spa-anläggning öppnades, liksom ett restaurangkök. Då var klockan tre på natten. Därefter kördes de till Sjövärnskårens anläggning i Hoburgen för vila.